KillYourTv

 Det blå havet sipprar mellan dina läppar
 och din fuktiga tunga spelar i din mun
 Du förtrollar mig med din starka blick
 och dina ögon lyser rosa som molnen
 Jag älskar din mage och din vackra mun

 Längtar så starkt efter att få älska dig

Ditt förflutna skrämmer mig.
Ditt jag skrämmer mig.
Dina tankar skrämmer mig.

Din talande mun får mig att rysa.

Av välbehag.
Av välbehag.

Obehag

Jag är rädd för din mänsklighet.
Jag är rädd för din glädje.
Jag är rädd för din sorg.

Jag vet det låter iskallt men jag vill inte.
Jag vet det låter iskallt men jag vill.
Jag vill klösa dig.
Jag vill lämna spår.

Det som kanske skrämmer mest är
vem du gör mig till.
Hon skrämmer mig.
Hon får mig att rysa.

Av välbehag.
Av välbehag.

Obehag.

Jag vet att jag inte
orkar med det där en gång till och just därför
har
mitt skenheliga jag
bestämt sig.
Hon har bestämt sig för att snärja.
För att ljuga.
För att ta.

För att snärja.

Du har lockat fram henne ur mörkret.
Ur mörkret
där hon en gång
uppstod.
Du.
Det du, som inte borde finnas.
Det du, som hon vill väsa och viska till.
 

Duet som hon vill förleda.
Förleda.

Men det är ditt fel.
Eller rätt
Det är det.
För det är dina ögon.
Dina ögon.
Ja dina synande ögon och
din blick som,
som gör mig till henne.
Som gör mig till mig.
Till dig.

Dina ögon.
Dina otroligt vackra,
berusande sammetsögon.
Får mig att kräla.
Att falla på knä

De förvandlar mig.

Det behövs inget annat.
Nästan inget annat behövs.

Och det är inte lätt att leva med henne.
Att hela tiden känna hennes existens är så,
så förvirrande.

Men tyvärr,
tyvärr så måste jag erkänna.
Erkänna.
Att jag njuter.

Att jag njuter och förvrids i obeslutsamhet av
denna lek.
Denna ack så beroendeframkallande lek.

En lek som egentligen inte existerar.
Den farligaste leken av dem alla.

Leken som vill sprida gift.
Mötesgift.

Vi kastade ut orden
med eldstungor.
Jag ska aldrig röra dig mer,
men vi lever
i vetskap
om att vi
kunnat bli perfekta
men vi orkade inte kämpa
för att nå
målet.
Vi gav upp
innan vi försökt.
Ord
som lämnat min
infekterade mun
får dig att brista
ut i gråt.
Om jag kunnat
hade jag tagit tillbaka dem
svalt dem
och aldrig öppnat
min mun
igen.

Det är försent
att vara efterklok.

Hjärta, andetag, smärta, fjärilslag!

De flyger där,
och jag hörde hur de sjöng.
Av glädje.
och jag hade gjort vad som helst
för att flyga med.
Med silvervingar
Lyfta
Lämna jord.
Men jag föll.
Störtade.
Som en sten
mot marken.
Jag fattade tag
i verkligheten.

Skuggan
av drömmar
och förhoppningar
hängde kvar i luften
när jag vaknade.


Du stack hål på idyllen
med dina vassa naglar.

Var är du när jag behöver dig som mest?
Du försvinner utan att lämna några spår.
Livet är ingen saga, det är ingen Hans och Greta, du lämnar inga smulor.
När allt är som värst, det är då du försvinner, ser du inte att jag behöver dig? Lugnet efter stormen, och du kommer vandrande tillbaka.
Du sa att du alltid skulle finnas där för mig.
Hur kunde du ljuga?
Du sa att du talade sanning, den sanna sanningen.
Du ljög återigen.
Jag kan inte längre tro dig när du smeker min kind och säger att du älskar mig. Hur ska jag kunna tro dig när du säger att du finns här för mig,
när du inte gör det?
Jag är död för dig, osynlig.
Du ser inte det, du ser inte att du mördat mig.
Du våldtog min själ och lämnade mig att dö i den oskuldsvita snön.
Du ser inte att du mördat mig,
du ser inte att jag tynar bort, försvinner,
under dina kotiga händer.

Det finns inget vi längre.
Jag är död.

Vi sitter så.
Jag gråtande, hon röker.
Då och då biter jag mig i handen för att känna någonting.
Jag skriker, hon vet.
Hon vet att jag vill dö, hon vill också dö.
Hon kyssar mig i mungipan, som hon vet att jag älskar.
Jag kryper tätt intill henne och hon smeker min kind, och torkar bort en tår.
Hon kysser mig och säger: I detta ögonblick är vi odödliga.
För en sekund är vi nästan perfekta.
Men vi var för trasiga för kärleken.
Även om det var änglakärlek, var vi inte värd den.

Vi andas kärlek och det bildas rymdfrost på fönstret.