KillYourTv

Ditt förflutna skrämmer mig.
Ditt jag skrämmer mig.
Dina tankar skrämmer mig.

Din talande mun får mig att rysa.

Av välbehag.
Av välbehag.

Obehag

Jag är rädd för din mänsklighet.
Jag är rädd för din glädje.
Jag är rädd för din sorg.

Jag vet det låter iskallt men jag vill inte.
Jag vet det låter iskallt men jag vill.
Jag vill klösa dig.
Jag vill lämna spår.

Det som kanske skrämmer mest är
vem du gör mig till.
Hon skrämmer mig.
Hon får mig att rysa.

Av välbehag.
Av välbehag.

Obehag.

Jag vet att jag inte
orkar med det där en gång till och just därför
har
mitt skenheliga jag
bestämt sig.
Hon har bestämt sig för att snärja.
För att ljuga.
För att ta.

För att snärja.

Du har lockat fram henne ur mörkret.
Ur mörkret
där hon en gång
uppstod.
Du.
Det du, som inte borde finnas.
Det du, som hon vill väsa och viska till.
 

Duet som hon vill förleda.
Förleda.

Men det är ditt fel.
Eller rätt
Det är det.
För det är dina ögon.
Dina ögon.
Ja dina synande ögon och
din blick som,
som gör mig till henne.
Som gör mig till mig.
Till dig.

Dina ögon.
Dina otroligt vackra,
berusande sammetsögon.
Får mig att kräla.
Att falla på knä

De förvandlar mig.

Det behövs inget annat.
Nästan inget annat behövs.

Och det är inte lätt att leva med henne.
Att hela tiden känna hennes existens är så,
så förvirrande.

Men tyvärr,
tyvärr så måste jag erkänna.
Erkänna.
Att jag njuter.

Att jag njuter och förvrids i obeslutsamhet av
denna lek.
Denna ack så beroendeframkallande lek.

En lek som egentligen inte existerar.
Den farligaste leken av dem alla.

Leken som vill sprida gift.
Mötesgift.